De flesta är ledamöter och vet inte vilka som inte är det
Vid utdelningen får alla ett kort. De flesta är vanliga ledamöter och får inte veta ett dugg mer än så. Två till fyra personer jobbar åt köparna; de har fått se varandra, och de har fått se vem av dem köparna tänker sätta i ordförandestolen.
Vid fem och sex stolar får den personen se sin egen sida också. Från sju gör hen inte det — hen vet bara vad hen är, och är i övrigt precis lika ovetande som vilken ledamot som helst. Det är en rad i utdelningen och den ändrar hela spelet: ett litet bord är två som täcker för varandra, ett stort är tre som skyddar någon som inte kan hjälpa dem med det.
Varje möte är ett val, och alla ser hur du röstade
Vice ordförandeskapet går runt bordet. Den som har det lägger fram ett namn till ordförande, och sedan röstar hela röstlängden om de två på en gång, öppet. Ingens lapp syns förrän den sista har landat, och sedan ligger alla lappar kvar på skärmen resten av sittningen — det protokollet är styrelsens enda riktiga verktyg, och en förlorad omröstning är det billigaste sättet som finns att lära sig något om sex personer.
Den som var ordförande på förra mötet får inte vara det på det här, och inte den förra vice ordföranden heller, om inte bordet har krympt till fem. I övrigt får hen lägga fram vem som helst, och vem hen väljer säger oftast mer än hur någon röstar.
Bakom dörren ser ingen ett kort
Går paret igenom försvinner de två bakom en stängd dörr. Vice ordföranden drar tre förslag ur dagordningen och stryker ett; ordföranden ser de två som är kvar och lägger fram ett av dem. Det förslaget hamnar på tavlan där hela bordet ser det, och det andra kortet är borta.
Bordet får alltså ett faktum och två berättelser om det. "Jag fick tre uppköp" är det nyttigaste någon kan säga i det här spelet, just för att det så ofta är sant: dagordningen har elva uppköpsförslag mot sex om styrning, och den som drar tre på måfå har ofta inget val alls.
Det kostar att säga nej, och slutet kan komma på en enda omröstning
Tre nedröstade par i rad och det översta förslaget i dagordningen går upp oläst. Ingen valde det, så det delar inte ut något och de som satt förra mötet blir valbara igen — men det räknas, och ungefär två gånger av tre räknas det för köparna. Att neka allt är en riktig strategi med ett riktigt pris, och det är det som hindrar att det ärliga draget blir att neka och fundera vidare i all evighet.
Ju fler uppköp som står på tavlan, desto mer får vice ordföranden att göra: läsa de tre översta i dagordningen ensam, få veta vilken sida en enskild ledamot står på, peka ut vem som kallar till nästa möte, och två gånger på slutet stryka en ledamot ur röstlängden för gott. Allt det står på tavlan från första minuten, så ingen blir överraskad av vad nästa förlorade förslag kostar.
Fem styrningsförslag och styrelsen har hållit; sex uppköpsförslag och bolaget har bytt ägare. Men två av sluten handlar bara om en person. Stryk köparnas kandidat ur röstlängden och det är över på fläcken, till styrelsens fördel. Välj samma person till ordförande när tre uppköp redan står uppe, och bolaget byter ägare på själva omröstningen, innan ett enda kort har dragits. Därför handlar andra halvan av en sittning inte om vem som ljuger, utan om vem ni inte har råd att sätta i stolen.
Blir någon utslagen?
Bara sent, och bara två gånger. De sista två verktygen som uppköpskolumnen delar ut tar en ledamot ur röstlängden: ingen röst, inget uppdrag, ingen fortsättning. Inget annat plockar bort någon, och när det första av dem finns ligger den förlorande sidan fyra förslag under och det är några minuter kvar. Den som är ute kan fortfarande titta på, och alla som är kvar röstar på sista mötet.
Vad händer om någon tappar uppkopplingen?
Stolen står kvar och mötet fortsätter. En röst som aldrig kommer in räknas som ett nej, för den som inte har sagt något har inte godkänt något — och lämnar någon för gott spelar rummet vidare ner till tre kvar i röstlängden. Undantaget är den köparna tänkte sätta i stolen: går hen har köparna ingen kvar att installera och styrelsen tar sittningen, vilket är ett resultat och inte ett avbrott.
Måste jag vara bra på att ljuga?
Mindre än det låter. Det mesta som sägs är en redogörelse för två kort som ingen annan har sett, och den ärliga och den oärliga versionen är samma mening — den som säger "jag fick tre uppköp" talar väldigt ofta sanning. Det spelet faktiskt belönar är att läsa ett röstprotokoll, och det ligger på skärmen hela tiden och är samma verktyg för alla vid bordet.
Hur många bör vi vara?
Sju sitter bäst: tre mot fyra, och den köparna tänker sätta i stolen har inte fått veta vem som hjälper hen. Fem och sex är snävare och snabbare, och där vet minoriteten allt om varandra. Nio och tio är stökigast och först med att dela ut en genomlysning av en ledamot, vilket vid ett så stort bord är det enda sätt styrelsen alls smalnar av fältet.