Tolv fiender, i ordning
Fyra knektar, sedan fyra damer, sedan fyra kungar, en i taget, med en kortlek mellan er. En knekt har tjugo i liv och slår tillbaka för tio, en dam trettio och femton, en kung fyrtio och tjugo. Vilken rang som står näst på tur vet ni alltid; vilken färg den har vet ni aldrig.
Din tur är att spela kort mot den som står framför er, och sedan betala vad den slår tillbaka ur din egen hand. Korten du betalar med läggs upp ett i taget och du får sluta först när slaget är täckt — det går alltså inte att gömma skräp bakom ett kort som redan räckte.
Kan du inte betala är det slut för hela bordet, och detsamma gäller om din tur börjar med tom hand. Att stå över är tillåtet, men aldrig om alla andra stod över på sin senaste tur: någon måste spela.
Färgerna är krafterna
Hjärter blandar kasthögen och lägger så många kort tillbaka under leken. Ruter delar ut kort runt bordet, ett i taget, och den som spelade kortet är med i varvet och inte bara först i det. Klöver dubblar slaget — hela summan, inte bara klövern — och spader trubbar av fienden resten av striden.
Ett ess går ner tillsammans med ett annat kort och båda krafterna slår till. Två till fyra kort av samma valör går ner tillsammans och varje kraft slår till på deras summa, som får vara högst tio: ett par tvåor, treor, fyror eller femmor, tre tvåor eller treor, fyra tvåor. Fyra ess är inget drag.
Varje fiende släcker kraften i sin egen färg, men aldrig skadan. En narr tar bort släckningen för resten av just den striden, och spader som legat och inte räknats börjar räknas i samma stund. Klöver får ingen sådan upprättelse: skada som redan är gjord är gjord.
Regeln ingenting kan upprätthålla
Du får säga hur många kort du har och du får inte säga vad de är. Inte heller vad du hoppas att någon spelar, eller att någon ska lämna en fiende stående åt dig. Programmet kan inte hålla efter det, så gränssnittet erbjuder exakt en sak att säga och bara i det enda ögonblick reglerna tillåter det: efter en narr, när någon ska bestämma vem som tar nästa tur, får du säga att du gärna går eller hellre låter bli.
Allt annat på skärmen är redan offentligt. Kasthögen ligger uppvänd, och hur tjock den är avgör vad ett hjärter är värt. Korten som spelats mot fienden ligger kvar framme. Hur många kort var och en håller ser alla.
Fäller du en fiende på exakt rätt siffra går den nedvänd överst i leken, där hela bordet såg den hamna, och nästa kort ur leken är den. Fäller du den med för mycket går den i kasthögen. Hur som helst tar du inget slag den turen, och du börjar om direkt mot nästa — turen går inte vidare på ett fällt kort.
Kan jag spela ensam?
Ja, och det är det utgivna enmansspelet snarare än en nedbantad version av det andra: åtta kort på hand och två narrar lagda vid sidan om, som var och en kastar hela din hand och delar ut åtta nya. Klarar du alla tolv utan att röra någon av dem är det en guldseger, en är silver och två är brons. Botar finns inte, och det är ett beslut: konstruktörerna har redan svarat på vad en person gör med det här, och deras svar är bättre än en lagkamrat som tar de beslut bordet kom för att bråka om.
Hur många ska vi vara?
Tre är där det är som bäst, och antalet ändrar spelet snarare än bara längden. Ensam har du åtta kort på hand och inga narrar i leken, två har sju var och inga narrar, tre har sex var och en narr, fyra har fem var och två narrar. Ju fler ni är desto mindre håller var och en, och desto mer betyder den enda mening ni får säga till varandra.
Måste alla vara lika bra på svenska?
Det finns ingenting att läsa och nästan ingenting som får sägas. Fyra färger, tolv fiender och en kortlek, och kommunikationsregeln lämnar bara offentliga fakta kvar: hur många kort du håller och hur många som är kvar i leken. Vad du hoppas att någon spelar får du inte säga på något språk. Det gör det till ett av de jämnaste spelen här för ett bord som jobbar på tre olika modersmål.
Vad händer om någon lämnar mötet mitt i ett parti?
Ingen klocka spelar din tur åt dig, och det är avsiktligt: en tur är ett beslut som fattas under tystnad medan alla andra tittar på, och varje tillåtet drag är ett riktigt drag — det finns ingenting en klocka kunde välja som inte vore att lägga någon annans kort. Nittio sekunders tystnad räknas däremot som att stolen har lämnats: handen går till kasthögen precis som om någon sköt tillbaka sin stol vid ett riktigt bord, och turordningen hoppar över den. Utöver det går bara en spärr på fyrtiofem minuter som stänger ett rum ingen sitter kvar i.