Alla ritar, och alla ritar olika saker
Ditt kort når din webbläsare och ingen annans, och det är en fras och inte ett föremål — någon som gör en sak, skrivet som en människa skriver. Det är bärande och inte utsmyckning: på röstlistan ligger det riktiga kortet som en rad bland fem påhittade, och ett ensamt substantiv bredvid fem skämt går att peka ut utan att ens titta på teckningen.
Det är också hela skillnaden mot de andra ritspelen här. Napkin, One Line Each och Blank Canvas frågar alla vad bilden föreställer; här är den saken avgjord i samma stund teckningen går upp, och det rummet bråkar om är vilken av raderna under den som faktiskt stod på kortet.
En dryg minut, och hela rummet ritar samtidigt på varsitt ark. Ingen ser någon annans medan det ritas på, vilket är en regel om kortet snarare än om bilden: ett halvfärdigt ark är någons fras utan orden. Fasen tar slut när sista pennan går ner eller när klockan gör det, det som kommer först.
Du har en penna, en ångra och en börja om, och det är hela utrustningen. Fult duger. Ingenting i rundan betalar för en snygg teckning.
Sedan går teckningarna upp en i taget och ni döper dem
En teckning uppe, och alla utom den som ritade den skriver en titel till den. Den som ritade skriver ingen och röstar inte heller: hen vet svaret, så det enda som återstår för hen är att se rummet arbeta sig fram till det, vilket är den bästa stolen vid bordet den minut det håller på.
Du får avstå, och säger du ingenting avstår klockan åt dig. Att avstå kostar ingenting — listan blir en rad kortare och rundan går vidare.
En titel som råkar vara det riktiga kortet nekas. Det gör också en titel som någon annan redan skrivit, med exakt samma ord, och de två går inte att skilja åt — med flit. Ett nekande som talade om vilket av de två det var skulle ge en person, i enrum och en halv minut för tidigt, precis det som hela rummet strax får två poäng för att hitta.
Röstlistan har inga namn på sig, och sedan har den allas
Titlarna blandas ihop med det riktiga kortet på en slumpad plats, och rummet röstar på en lista med ingenting annat än text på. Din egen rad ligger på listan — en lista som var en rad kort skulle tala om för alla hur många titlar som skrevs — och den går inte att trycka på, för man kan inte rösta på sig själv.
I samma stund röstningen stänger skrivs varje rad ut med den som skrev den, och varje röst med den som lade den. Den halvan är inte valfri och det finns ingen inställning för den: ett spel där man kan lura fyra kollegor anonymt och aldrig åka fast slutar vara roligt efter en runda.
Två rundor, och det är en sittning
Alla ritar två gånger. Första rundan är ett bord som tar reda på vad det tycker är roligt, och den andra är alla som använder det de kom på — vilket är hela skälet till att det finns en andra. Sex personer är tolv teckningar och ungefär tjugo minuter.
Ingen slås ut, ingen sitter över en runda, och den som ansluter mitt i får en stol och kort vid nästa giv i stället för att parkeras. Den som stänger fliken tar sitt halvfärdiga ark med sig, och allt som redan är avgjort behåller sina poäng.
Måste jag kunna rita?
Nej, och det är poängtabellen som är argumentet snarare än en tröst. Den som ritade får en poäng för var och en som hittar det riktiga kortet och ingenting alls när ingen gör det — det finns inget avdrag någonstans på tabellen, så en hopplös teckning kostar dig rundan den låg i och inte en poäng mer. Rundorna vinns i regel av den som skriver den bästa raden under någon annans bild.
Vad händer om jag råkar skriva det riktiga svaret?
Det nekas, och du får inte veta att det var därför. Exakt samma nekande kommer tillbaka när någon annan redan skrivit raden du skrev, och de två är omöjliga att skilja åt med flit — ett meddelande som talade om vilket det var vore ett privat orakel för svaret. Skriv något annat; båda sakerna är ändå offentliga inom en minut.
Får alla veta vad jag skrev?
Ja, varenda gång. Medan rummet röstar bär listan inga namn alls, och i samma sekund den stänger sätts ett namn på varje rad och på varje röst. Båda halvorna behövs: en röst som går att spåra till en person innan den är lagd är ingen röst, och ett rum där ingen någonsin får veta vem som skrev raden de gick på har slängt bort rundans roligaste halvminut.
Kan jag spela själv?
Nej. Det är det fjärde spelet här utan någon maskin att spela mot. En inhoppare kan varken rita kortet hen fick eller titta på någon annans teckning och hitta på en titel som ett rum med människor går på, och en stol som bara kan lägga ner sin röst är ingen spelare.