Två val, och alla svarar samtidigt
En fråga kommer upp med två vardagliga svar och inget rätt — packar du väskan kvällen innan eller på morgonen, till exempel — och alla svarar i samma stund, var för sig, med trettiofem sekunder på klockan. Ingenting syns för någon, inte en enda hand, förrän den sista lappen ligger nere. Kortheten är avsiktlig: trettiofem sekunder räcker för att välja sida, ställa in en siffra och kontrollera den, men inte för att bygga en teori om sex andra människor.
Du kan lägga ner en blank lapp i stället, och det är vad klockan gör åt dig om du inte säger något. Det kostar dig rundan och det kostar ingen annan någonting: en blank ligger på ingen sida alls, så den kan inte flytta den delning som någon annan poängsätts mot.
Sidan är inte det du får poäng för. Siffran är det.
Ditt svar är två saker och båda går ner blint: vilken sida du tar, och hur många av bordet du tror hamnar där med dig, du själv inräknad. Att tillhöra majoriteten är värt noll i sig — massor av människor hamnar i majoriteten av misstag, och spelet är inte intresserat av dem.
Säg att ni blir fyra och bli fyra, så tar du tre poäng. En ifrån ger en poäng, för ”ungefär hälften av oss” är en riktig läsning av ett rum, och att ha nästan rätt är inte samma sak som att gissa.
Och att stå ensam är värt poäng
Den enda på en sida tar två poäng till, ovanpå vad förutsägelsen gav. Att säga att det bara blir du, och bli bara du, är fem — den största siffran i spelet, och den tillhör den som visste att hen var udda innan händerna gick upp.
Den betalas oavsett om siffran satt, för bonusen är för vad du gjorde och inte för vad du sa. Undantaget är en sida som blir ensam av ren aritmetik: har alla andra lagt ner en blank lapp har ingen stått emot någon, och då är den inte värd något.
Tio frågor, och det är sittningen
Det finns inget poängmål och ingen kapplöpning mot en siffra. Alla frågor är värda lika mycket och det tar slut när den sista av de tio är klar, vilket är rätt form för ett spel vars hela innehåll är att ett rum ändrar uppfattning om sig självt — ett mål skulle göra de tre första frågorna viktigare än de tre sista.
Mellan frågorna ligger delningen kvar uppvänd, så bordet kan fortfarande bråka om den förra medan nästa delas ut.
Måste jag berätta något om mig själv?
Nej, och det är skrivet så att det inte ska kunna hända. Varje fråga är ett val mellan två vardagliga saker, och kortleken hålls till en regel som håller ute allt en person skulle kunna ångra att hen svarade på inför kollegor. Det enda någon får veta om dig är vilken av två knappar du tryckte på, och det får de veta i samma sekund som du får veta vad de tryckte på.
Hur skiljer det sig från Most of Us?
Most of Us vill ha dig i den största gruppen, så spelet där är att tänka som alla andra. Det här ber dig säga vad rummet kommer att göra, och räknar sedan siffran i stället för sidan — så majoriteten är bara där du råkade hamna, och att gå åt sitt eget håll, som inte ger någonting alls där, är värt mest poäng här.
Är frågorna på svenska?
Nej, de är på engelska än så länge, och till skillnad från i Most of Us är det ingen fälla utan bara ett arbete som inte är gjort. Ingenting här skrivs av en spelare, så ett bord där hälften tänker på svenska delar sig inte på språkval utan på vad folk faktiskt tycker. Varje fråga är en kort mening och två alternativ, så det är lite engelska och inte mycket.
Kan jag spela själv?
Nej, och det finns ingen inhoppare som fyller ut bordet heller. En maskin skulle behöva gissa hur ett rum den aldrig träffat kommer att dela sig, vilket är precis det som spelet ber en människa om, och att fejka det ur en frekvenstabell vore ett annat spel med den intressanta delen borttagen. Tre personer är minsta bordet det delar ut till.