Några ska hitta den. Inte alla.
En person berättar. Hen tittar på sina sex bilder, väljer en och skriver en kort rad om den — några ord, aldrig en beskrivning, som mest sextio tecken. Alla andra lägger sedan i tysthet ut en bild ur sin egen hand som raden lika gärna kunde ha handlat om, korten blandas, och rummet röstar om vilket som var berättarens.
Berättaren får poäng bara när några vid bordet hittar hens bild och några inte gör det. Säg för mycket och alla hittar den, och det ger noll. Säg något bara du själv kan tyda och ingen hittar den, och det ger också noll. Båda missarna betalar alla andra vid bordet, så trycket kommer från två håll samtidigt och målet är på riktigt smalt. Den enda regeln är hela spelet, och resten av den här sidan är räknande runt den.
Du spelar två spel i samma minut
När du inte är den som berättar har du två jobb samtidigt. Du ska lista ut vilken av bilderna på bordet som var hens, och du ska se till att din egen är den någon annan pekar fel på — en poäng för varje person som väljer din, upp till tre.
Det är därför mitten av rundan betyder något. En bild som slängs ut för att den ungefär passar är en bild ingen tittar på två gånger. En bild som passar raden bättre än originalet gör är hur man i tysthet går om berättaren från publikplats.
Bilderna finns inte förrän de delas ut
Det finns ingenting att ladda ner. Varje bild är en handfull tal — en palett, var horisonten ligger, några former som står på den, en liten figur — och webbläsaren ritar upp den när den kommer. Samma tal ger samma bild på varje skärm i rummet, och i samma rum ett år senare.
Alltså tar högen aldrig slut, och två bord har aldrig fått samma hand. Ingen av bilderna går heller att sätta ett enda ord på, vilket inte är en brist: en bild som uppenbart föreställer en sak gör den bästa raden till namnet på den saken, och då räknar rundan ut sig själv.
En runda var, och ingenting spelas åt dig
Alla som satt vid bordet när det delades ut skriver exakt en rad, i en ordning som bestäms vid start, så ett sittande är ett varv och alla får den svåra stolen en gång. Ingen slås ut och ingen står över en runda.
Säger den som berättar ingenting innan klockan går ut blir det ingen runda alls — programmet väljer inte en bild och skriver inte en mening åt någon. Lägger du ingen bild i tid ligger din inte på bordet, och då har du ingenting att fånga röster med. Det enda som fylls i åt en tyst stol är en axelryckning i omröstningen, och bara för att en axelryckning redan är en av knapparna på skärmen. Den ger dig däremot inte de två poängen för någon annans misslyckade rad.
Måste jag kunna rita?
Nej, och det finns ingenting att rita. Bilderna kommer färdiga till dig — spelet gör dem självt, så varje hand är ny och ingen vid bordet har sett korten förut. Det du gör är att välja en av dem och skriva om den.
Vad är en bra rad?
Något som är sant om din bild och som lika gärna kunde vara sant om någon annans. "Någon har precis gått härifrån" är en bra rad; att namnge saken mitt i ditt kort är det inte, och ett internskämt som bara en person kan följa är det inte heller. Poängen är ovanligt rak med det här — du betalas för att hamna mitt emellan och får ingenting för något av ytterlägena, så du har lärt dig spannet efter ungefär två rundor.
Går det med tre personer?
Ja, och det håller. Tre är ett riktigt golv och inte ett försiktigt: en runda behöver en som berättar och minst två bilder att välja mellan, och med två personer vore omröstningen "vilken av de här två är inte min". Med tre blir bluffen snarare vassare, för det finns bara en annan bild att gömma sig bakom.
Kan jag spela själv?
Nej, och här kommer det inte heller någon maskin att spela mot. En inhoppare skulle behöva titta på sex bilder och avgöra vilken av dem en mening handlar om — och det är inte en del av spelet, det är spelet.