Ett bräde, fyra liv, och vem som helst får trycka
Sexton ord ligger uppe och fyra av dem hör ihop på ett sätt, fyra på ett annat, och så vidare. Bordet har fyra liv tillsammans och vem som helst får lägga upp fyra ord — vilket är precis därför det blir ett samtal och inte ett pussel man löser för sig själv.
Ett liv är hela bordets, så en gissning är något man säger högt först och trycker på sedan. Det är den enda regel som behövs för att spelet ska bli det det ska vara.
Grupperna är olika svåra, och det syns inte
Den lättaste gruppen är oftast en fälla: flera av dess ord hör lika gärna hemma i en annan. Att låsa den man är säkrast på först är därför inte alltid rätt drag, även om det känns så.
När en grupp låses försvinner dess fyra ord från brädet, och de tolv som blir kvar är lättare att läsa. Ett rätt drag gör alltså nästa drag lättare, och ett fel gör resten svårare.
Vem bestämmer vad som läggs upp?
Vem som helst, och det är avsiktligt. Det finns ingen tur och ingen ledare, så det enda som stoppar ett förhastat tryck är att någon säger vänta. Det gör spelet till ett samtal, och det är därför det fungerar på ett möte.
Är det samma bräde som alla andra får?
Nej, ert rum får sitt eget. Två bord som spelar samtidigt får olika ord, så ingen kan läsa svaret någon annanstans.
Vad händer när livet tar slut?
Brädet visar svaret. Att se de grupper man aldrig kom på är halva behållningen, och det är oftast då någon säger att den där var omöjlig.