En fråga, sex rutor, en gissning
Frågan är öppen från den stund den delas ut och står kvar i alla fyrtiofem sekunderna, för ett bord som läser frågan medan klockan går är ett bord där den snabbaste läsaren vinner. De sex rutorna ligger uppe med framsidan ner från början, så du ser formen på det du ska fylla.
Du skriver en gissning och skickar den. Alla gör det samtidigt, och ingenting någon har skrivit syns för någon — inte ett ord, inte för en enda person — förrän varje lapp är inne och hela tavlan vänds på en gång. Har du ingenting när de fyrtiofem sekunderna är slut skickar klockan en tom lapp i ditt namn. Den ger noll, och den är ett fullt tillåtet drag: den läggs upp under tavlan tillsammans med allas missar i stället för att gömmas undan.
På tavlan betalar efter plats, och ingenting annat betalar alls
Översta rutan är värd sex, nästa fem, och så vidare ner till ett för den sjätte. Allt som inte står där uppe är värt noll, så det enda beslut som finns i spelet är hur långt ner du vågar sträcka dig: svaret som alla kommer att ge är en trygg sexa om det verkligen är första rutan, och en femma eller en fyra om tavlan tyckte annorlunda än du om vilken av två självklarheter som kommer först.
Det finns inga strikes, ingen stöld och inga lag: det är ett bord och en tavla. Två personer kan ta samma ruta och båda får full betalning. Det är den enda regel som måste ändras när alla svarar blint i stället för på en knapp, och det är ett bra byte — ingenting här avgörs av vem som tryckte först.
Det är inte Most of Us med poängräkning, och skillnaden är värd att veta innan ni väljer. Det spelet ger poäng för att hålla med rummet, så hela skickligheten där ligger i att känna sina kollegor. Det här ger poäng mot en fast tavla som var skriven innan någon av er satte sig.
Ingen har blivit tillfrågad
De hundra personerna finns inte, och det ligger ingen mätning bakom någon tavla. Det de sex rutorna bär är en enda persons rangordning, och hen skrev ner den innan ni satte er. Halva nöjet med avslöjandet är att tala om för rummet att fjärde rutan uppenbart hör hemma överst. En kolumn med påhittade procenttal hade sett ut som en mätning i stället, och nästa person som läste den hade trott på den.
Ingenting i kortleken går att plugga in: inga varumärken, ingen populärkultur, ingen sport, ingen politik, ingen mat som betyder en sak i Stockholm och en annan i Seattle. Tavlorna är byggda av vardagliga saker, vardagliga platser och sådant folk gör. De är på engelska och bara på engelska, och det är en verklig lucka snarare än ett förbiseende — det du skriver matchas mot en tavla som är skriven på ett språk, så ett bord som svarar halvt på svenska skulle dela sig på vilket språk någon råkade sträcka sig efter i stället för på vad folk faktiskt tänkte.
Vad som räknas som samma svar
Matchningen struntar i de småord som står framför ett substantiv och i om du skrev ett eller flera, och varje ruta bär de andra sätt ett rum säger samma sak på. Den gissar aldrig synonymer, för en maskin som ger poäng för fel svar är värre i ett rum med kollegor än en som ibland nekar det rätta.
Stavning vägs däremot inte ihop, och därför lämnas webbläsarens stavningskontroll påslagen i rutan. En felstavning är en lapp som ger noll på en tavla den faktiskt stod på, och det är det sämsta tänkbara sättet att förlora sex poäng. Tavlan står uppe i tjugofem sekunder, eller tills alla har tryckt sig förbi den, och sedan delas nästa fråga ut. Fem frågor, ihopräknade.
Är det här frågesport?
Nej, och kortleken är skriven just för att se till det. Ingen fråga har ett rätt svar: du gissar vilka sex svar som står på en tavla som någon har rangordnat i förväg, och tavlorna är byggda av hemmet, gatan och sådant vem som helst gör under en vecka. Ingenting på dem går att plugga in, och ingenting på dem belönar den som råkar ha vuxit upp i rätt land.
Blev någon faktiskt tillfrågad?
Nej, och spelet säger det själv på sin första skärm i stället för att låta dig lista ut det. De hundra personerna är påhittade. Sex svar har rangordnats av någon som skrev ner dem, och en rangordning är något man kan läsa och bestrida på fläcken — det är vad avslöjandet är till för. Det står inga procenttal någonstans, för en siffra som ingen har mätt är en lögn med decimal i.
Är frågorna på svenska?
Nej, de är på engelska, och det är ett val och inte något vi har glömt. Spelet matchar det du skriver mot en tavla som är skriven på ett språk, så ett bord där hälften svarar på svenska skulle dela sig på vilket språk någon råkade sträcka sig efter, och tavlan skulle tyst sluta betala utan att någon märkte varför. En svensk kortlek kräver ett rum som har kommit överens om att spela på svenska, och den inställningen finns inte än. Tavlorna är skrivna med enkla ord av samma skäl.
Kan jag spela själv?
Nej, och det här är ett av få spel här utan någon inhoppare alls. En maskin som fyllde rutan skulle göra en av två saker — titta på tavlan, eller slumpa fram ett ord — och ingen av dem är någon att sitta mitt emot. Tre personer är golvet, och det handlar om känsla snarare än regler: med två har avslöjandet ingenting att breda ut sig över.