Lägg till en bokstav, kasta om, lämna vidare
Stafettpinnen är ett ord. Att springa en sträcka är att ta varenda bokstav i det, lägga till en till och kasta om alltihop till ett nytt riktigt ord: ATE, RATE, ALTER, RELATE, RELATES. Den startar på tre bokstäver och är hemma på nio, alltså sex sträckor. Tre sådana klättringar är ett sittande som förval.
Kasta om hur fritt du vill — RATE och TEAR är samma drag från ATE, för en stafett handlar om bokstäver och inte om stavning. Det enda du aldrig får göra är att tappa en bokstav. Ett ord som tappat en underkänns, och beskedet säger vilket av misstagen det var — och det är så ett bord lär sig regeln på en klättring i stället för tre.
Pinnen går runt bordet en sträcka i taget. Den som håller i den skriver, alla andra ropar. Att ta sig runt bordet är själva spelet och inte en begränsning att kringgå: ett bord där den snabbaste på tangentbordet springer varje sträcka är ett bord där fem personer tittar på när en spelar.
Pinnen tappas aldrig
Hittar ingen ett ord innan tiden är ute springer maskinen sträckan åt er, och klättringen fortsätter. Det steget ger bordet ingenting, och genomgången efteråt visar exakt vilka sträckor det gällde — en tom sträcka kostar en poäng, inte hela eftermiddagen.
Den andra varianten prövades först och är sämre. En klättring som tar slut vid första missen straffar sex personer för en persons dåliga fyrtiofem sekunder, och den sjätte sträckan — den svåra och den roliga — får nästan ingen spela.
Det enda som faktiskt avslutar en klättring
Ett steg som det inte går att lägga något till. Vissa ord går helt enkelt inte att utöka med en bokstav och kasta om till något annat, och den som springer ett sådant har avslutat stafetten — inte genom att missa, utan genom att välja dåligt med ett ord som var fullt godkänt.
Ingenting varnar dig, för en varning vore att låta spelet spela sig självt. Det är det som gör femte och sjätte sträckan till ett beslut i stället för en uppslagning: det självklara ordet och det ord som ger nästa person något att gå vidare med är ofta inte samma ord.
Efteråt får bordet se en väg från utgångsordet upp till nio bokstäver som fanns där hela tiden. En väg, inte vägen — från tre bokstäver finns det tusentals, och ett bord som hittade en bättre klättring ska inte få höra att det gjorde fel.
Får jag ropa ordet till den som skriver?
Det är själva spelet. Det är kooperativt och ingenting är dolt, så den som håller i pinnen och de fem som tittar på ser exakt samma bokstäver. Till skillnad från i ett lopp spelar det ingen roll vem som säger det först, och det är just därför det fungerar på ett videomöte när ett lopp inte gör det.
Vad händer om jag kör fast?
Klockan går ut och maskinen lämnar pinnen vidare åt dig. Ni förlorar poängen för det steget och klättringen fortsätter, och genomgången säger vilka sträckor som var era och vilka som lämnades över — ärligt, utan att vara en dom. Klockan är fyrtiofem sekunder som förval, och bordet kan sätta den till trettio eller sextio.
Är orden svenska?
Nej, ordlistan är engelsk. Knappt åttiotusen ord, samma lista som alla ordspel på hyllan delar på, och trebokstavsordet ni börjar med är hämtat ur den. Det är värt att veta innan ni sätter er: att alla ser samma bokstäver och alla får ropa hjälper ett blandat bord, men det är fortfarande engelska ord som ska hittas.
Kan jag spela själv?
Ja, på två sätt. Det ena är dagens klättring: en stege, samma tre bokstäver som alla andra får, en gång om dygnet. Det andra är att sätta sig med löparna — den av dem som kan hela ordlistan hittar ett ord på fem sträckor av sex, fler än någon annan, och kommer ändå hem mer sällan än de andra, för varje extra ord den kan är en chans till att lämna dig en pinne som ingen kan föra vidare.